Georg Stenfelt

Sammanfattning av Georg Stenfelts liv, uppläst av Lennart Stenfelt på släktträffen i Löttorp, Öland,  sommaren 1983

Vår anfader Georg Stenfelt, vem var han, hur gestaltades hans liv och vilka var hans krigaröden?

Det är frågor som många av oss säkert funderat över. De knappa fakta i litteraturen, ger inte mycket stoff till en livshistorik.

Georg började som lärkonstapel vid fältartilleriet i 20-års åldern. Hans första elddop blev slaget vid Själland år 1700. Därefter kom han 1706 under Kungliga Livgardet till fot, bevistade slaget vid Holofsin 1708 och slaget vid Poltava 1709.

Vid Poltava tjänstgjorde han som fältväbel och där tillhörde han flertalet av de svenske som blev tillfångatagna och fick börja marschera mot Moskva. Vår Georg var alltså med om det omtalade triumftåget i Moskva. Han skriver själv om fångenskapen ”att han därifrån väl sökte eskapera”. Och det gjorde han, han flydde. Flyktförsöket förde honom enda fram till livländska gränsen, där han blev tillfångatagen av de vilda kalmuckerna och illa slagen fördes han till Tartariet, där han kastades i ett hemskt fängelse under jorden.

Sedan gick det som han själv skriver: ”Jag kom dock omsider genom Guds skickelse på flykten igen och hem till mitt fädernesland”.

Efter sin svåra fångenskap och den långa flykten hem, återkommer han till Stockholm och träder åter i tjänst. År 1712 blir han löjtnant vid Västra Skånska Regemente till fot. Samma år gifter han sig  den 20/6 med den 16-åriga Elsa Charlotta Stråle af Sjöared, dotter till överstelöjtnanten Magnus Stråle i Näs, sedermera Strålsnäs, och hans hustru Elisabeth Schildt. De bosätter sig på Äng som tillhör Näs och där föds sönerna Magnus, Carl, Lorentz och Adam samt dottern Eva.
År 1717 har Georg avancerat till kapten och förrättar bl.a. av konungen befalld värvning av soldater uti Skåne. Han har nu ett väl ordnat liv, egendomen Näs, och en fin familj. Efter 18 år i armén har han tydligen inga större skador, som han kan ha fått under striderna på slagfälten, eller under sin fångenskap i Ryssland. Men under de närmaste åren kommer mycket att förändras.

Georg får nu som kapten för Nya Grenadjärbataljonen bege sig ut på 1718 års fälttåg mot Norge och där stå i centrum för

alla drabbningar såväl till sjöss som land. Han skriver själv i ett brev, ”eftersom jag under min tjänstetid alla förlupna fältslag, drabbningar och aktioner bevistat, så har jag och blivit underkastad allehanda plågor av blessyrer och skador, såsom vid Strömstad där min vänstra hand blev alldeles sönderskjuten, och dessutom med en kula skjuten i vänstra höften, vilken ännu till ständig plåga och värk kvarsitter”. Uti Idre-fjords sjöslag en bajonett genom vänstra bröstet. Vid Fredrikshall även en bajonett stucken genom vänstra armen. Jämväl blev högra foten så skadad av en handgranat att den är alldeles lam.

Kriget är slut. Fredrikshall blir det sista slaget för Georg Stenfelt. Men helt andra strider väntar på honom och de slagen måste han i fortsättningen vinna med pennans hjälp. Och det gör han. I ett brev till Ulrica Eleonora anhåller han om adelskap och blir adlad år 1719, och med detta framhåller han vikten av att för sig och sina efterkommande kunna konservera det frälsegods som han genom giftermål och köp hade förvärvat. Han kvarstår ännu i rullorna men är ej i aktiv tjänst på grund av, som han själv skriver, ”att mina uti tjänst åkomna olyckliga plågor gjort mig tills vidare tjänst oförmögen och så blev jag år 1722 vid plasseringen avskedad”. Han som nyss varit kapten på ett kompani av grenadjärbataljonen och offrat sig i första led är bitter. Han skriver vidare, ”således blev jag i största elände och fattigdom försatt, samt utan ringaste medel till mitt, min hustrus och många barns uppehälle”.

Han försäljer 1723 sina delar i Näs till Nils Silversköld, och flyttar därefter till Jönköpings län där han förvärvar Falla säteri. Där föds den femte sonen Fredrik. Senare byter han bort Falla Säteri mot andelar i andra frälsehemman och rena pengar.

Omkring år 1728 styr Georg Stenfelt stegen mot Kalmar län och Möckhults säteri. Han fortsätter att skriva och anhålla om att få ut de innestående löner och underhåll han förtjänar. Men rikets kvarnar mal långsamt och hans säteridrift kräver pengar, så han lånar av sin gode vän överstelöjtnanten Johan von Gerten på Solberga i Döderhult. Dessa båda herrar har sins emellan transaktioner som är svåra att följa.

Det hela slutar med att Georg och Elsa Charlotta blir tvungna att sälja Möckhult till överstelöjtnantens kusin, Bernt Conrad von Gerten för 3000 daler silvermynt. Året är 1734. Vid en senare upprättad likvidation 1736 blir Georg skyldig von Gerten 2268 daler silvermynt.

De bor nu inhysta i Döderhult och Georg fortsätter skriva att han skickat bud med ortens herrdagsmän att ordna underhållsansökan eftersom hans torftiga och sjukliga tillstånd icke medgivit honom att resa till Stockholm. Men inget händer, ”då har” skriver Georg, ”överstelöjtnanten von Gerten av gunst och barmhärtighet tagit mig med till Stockholm, emedan jag eljest icke förmått för min fattigdom hitkomma”. Intygar gör fler personer i Döderhult att herr kaptenen Stenfelt är uti ett ganska fattigt och uselt tillstånd med sin fru och många barn, har sannerligen intet tak att luta sitt huvud under, än honom gives av andra givmilda människor. Då får han äntligen, år 1739, besked om att Kungl.Majt beslutat ge honom dubbla kaptensunderhåll under hela hans livstid.

Snart är han tillbaka på Möckhults säteri och där skapar han tillsammans med sönerna ett litet imperium. Möckhults säteri kommer att omfatta sätesgården med underliggande torp, samt frälsehemmanen Gälnebo, Ekelunden, Gräsgöl och Gökshult. Även om detta lilla imperium bara skulle vara en kort tid, måste det ha känts för Georg som en fullbordan av sina forna drömmar. Kapten Stenfelt på Möckhult blir en respekterad och anlitad förtroendeman i bygden, han blir förmyndare, beslutar på stämmor, kyrkmöten och ting. Han deltar förståss i den övriga noblessens samkväm. En gång får han till och med vara försvarare i rätten, efter det att hans söner Carl, Lorentz och Adam hade kastat ut fjärdingsmännen från Möckhult i samband med utmätning. I och för sig inget att undra över. De var ju både Stråle-och Wasa-blod.

1754 avlider hans hustru Elsa Charlotta Stråle af Sjöared på Gälnebo.

1757 gifter han om sig med sin äldsta sonhustrus syster Andreietta Margareta Ehrenborg.

Georg Stenfelt avlider i bröstsjukan år 1758. Han blev 80 år gammal, och begravdes i Fliseryds gamla kyrka.

Egendomen fördelades mellan barnen och kom senare helt ur släkten Stenfelts ägo.

Så bleknade den tappre krigarens minne så småningom bort. Men entusiastiska släktforskare skulle över 200 år senare, på dammiga arkiv, söka finna den röda tråden i Georg Stenfelts liv. Bit för bit har fogats ihop och så har stora delar av hans händelserika liv gjorts levande för oss, ja så levande att om Du stannar till på Möckhult någon gång så kan Du säkert fortfarande förnimma ljudet från vattenhjulet vid kvarndammen, fisketuren med stockökan i lilla Gölen, följa den gamla stigen till Gälnebo och se båtarna i Hammarsjön, de höga träden som skall bli master till fartygen, bistockarna fulla av honung och surrande bin, parken lummig och fin, där alla de gamle Stenfeltarna en gång traskande omkring.